Jag kastar stenar i mitt glashus

Jag kastar pil i min kuvös

Och så odlar jag min rädsla

Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker

Där växer avund klar och grön

Jag är livrädd för att leva

och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö

Ja, vi ska alla en gång dö

Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö

Text: J. Berg

i din värd av mörker syns dina brister, mina fel.

som sprikor där ljus kan tränga in.

och jag minns hur plötsligt kärlek får man bara se,

när tak och väggar rasar in igen i ensamheten.

ensamheten, ensamheten,

det är så svårt att höra vad du säger.

ensamheten, ensamheten

vad är det du egentligen vill säga?

ensamheten, ensamheten

hårt mot hårt mot ensamheten

ensamheten, ensamheten

hårt mot hårt mot ensamheten

ensamheten, ensamheten

hårt mot hårt mot ensamheten

Du faller handlöst framför mig, på din väg mot okända land

och när din sjukdom tagit dig, ska jag ge någon gata ditt namn.

Omg, jag har hittat några nya favoriter! Jo, nämligen MCR ♥

Dom kommer helt klart på en andra plats efter Kent på min favorit band lista! :3

Hej! Ja när det här inlägget publiceras är det den 11-11-11 kl 11. Det gick ju inte att välja exakt kl 11:11 men då får det duga med att ta kl 11 bara ;)

Glad 11-11-11 kl 11 dag!

Jag fattar inte. Egentligen borde ju allt vara bra. Jag borde inte vara ledsen. Men det är jag. 

Jag har ingen allvarig sjukdom, jag har väll kompisar, mina föräldrar är inte alcoholister, jag är inte mobbad, jag blir inte slagen. Inget, jag bara är. Då borde väll livet vara perfekt. Men jag är så tom. Jag är bara skinn och ben. Det finns inget innom mig. Inte för att jag vill bli slagen eller något sådant, men jag har ingen ursäkt till att vara ledsen och tom. Om man inte har någon anledning till att vara "depprimerad" så får man inte vara det. Jag borde vara nöjd helt enkelt. 

Men varför känner jag mig som ett tomt hål. Jag borde ochså få vara ledsen. Om inte värsta tragiska hemska grejen har hänt så får man inte klaga. Jag har mat på mitt bord, tak över huvudet, två föräldrar som tar hand om mig, jag får inta klaga. Jag borde vara glad. 

Det är en regel. Om jag inte har haft en tuff bakgrund så får jag inte vara ledsen. Det går inte att förklara till någon då hur jag är. Varför är det så här? Om något tragiskt har hänt och man bärettar det, då ska en annan komma och bäretta något ännu mer hemsk, och då räknas inte det som inte är lika hämskt. Varför gör människor så? Varför vill vi att folk ska tycka synd om oss. 

Klart att det är okej att man vill ha medlidande ibland, men när det är samma person som vill förstöra för någon som aldrig ber om att folk ska tycka synd om en, ja då kommer den där personen och bara krossar allt. 

ja kolla bara på bilderna :))))))))))))))))))