Jag fattar inte. Egentligen borde ju allt vara bra. Jag borde inte vara ledsen. Men det är jag. 

Jag har ingen allvarig sjukdom, jag har väll kompisar, mina föräldrar är inte alcoholister, jag är inte mobbad, jag blir inte slagen. Inget, jag bara är. Då borde väll livet vara perfekt. Men jag är så tom. Jag är bara skinn och ben. Det finns inget innom mig. Inte för att jag vill bli slagen eller något sådant, men jag har ingen ursäkt till att vara ledsen och tom. Om man inte har någon anledning till att vara "depprimerad" så får man inte vara det. Jag borde vara nöjd helt enkelt. 

Men varför känner jag mig som ett tomt hål. Jag borde ochså få vara ledsen. Om inte värsta tragiska hemska grejen har hänt så får man inte klaga. Jag har mat på mitt bord, tak över huvudet, två föräldrar som tar hand om mig, jag får inta klaga. Jag borde vara glad. 

Det är en regel. Om jag inte har haft en tuff bakgrund så får jag inte vara ledsen. Det går inte att förklara till någon då hur jag är. Varför är det så här? Om något tragiskt har hänt och man bärettar det, då ska en annan komma och bäretta något ännu mer hemsk, och då räknas inte det som inte är lika hämskt. Varför gör människor så? Varför vill vi att folk ska tycka synd om oss. 

Klart att det är okej att man vill ha medlidande ibland, men när det är samma person som vill förstöra för någon som aldrig ber om att folk ska tycka synd om en, ja då kommer den där personen och bara krossar allt.